Om man håller sig till citykärnan är Manchester lätt att hitta i. Du håller bara reda på de stora gatorna som Whitworth street, Portland st, Cross/Corporation st och Deansgate och gatorna som korsar dem: Oxford st/Peter st, Princess st, Market st/Piccadilly och du har River Irwell i norr och Bridgewater canal i söder att orientera dig efter. Tågstationerna Victoria, Picadilly och Deansgate är tre hörn att hålla sig innanför, om man vill vara säker.
Tycker man kan läsa in ett samband mellan cyklist och kvinnan med mobiltelefonen
Klockan är tre på eftermiddagen. X100 batteriet är hjälpligt laddat så jag beger mig ut igen. Nu duggregnar det, och det kommer att visa sig att regnet oftast kommer efter lunch. Kollar puben Lass O`Gowry och alen Black Sheep bitter några kvarter västerut. Här låg förut den slum som kallades the Irish Quarters. Det mesta är bortbyggt. Mer norrut, vid Canal street ligger gaykvarteren, liksom China town ytterligare några kvarter upp mot city.
På The Lass O´Gowry
Det är ett satans liv på gröna gubben i den här stan, låter som larmbågarna här hemma när någon snattare försöker smita ut. Spårvagnarna har däremot ett mysigt ”toot”. Ovant att kika efter bilar ”åt fel håll” och vad hjälper det sen, när vissa gator är enkelriktade så alla bilar ändå kommer från andra hållet?
Svårt bli mätt på bara en mugg kaffe
Järnvägsstationer gillar jag. Kikar in på Deansgate station och plåtar i de mörka tunnlarna och trapporna upp till tågen. ”Do you have permission?”, frågar stationsvärdinnan. ”Security reasons”, förtydligar hon. Så jag frågar stationsförståndaren bakom luckan. Inga problem! Tågvärdinnan är trevlig och lite pratsjuk. Konverserar henne så gott jag kan, hennes dialekt är inte helt enkel. Hon tipsar om Victoria station. ”But remember to ask for permission”, förmanar hon.
Bråttom till tåget
Way out
Har tänkt äta på Mr Thomas´Chop House men är 15 minuter för sen för det. Sätter mig en stund. Countryversionen av ”Send me dead flowers” ljuder i högtalarna, vilket passar bra till den ale jag valt, Flowers. Följer Deansgate söderut, slinker in på The Deansgate och får mig en beef lasagne. Punk och sextital i högtalarna, Clash och Zombies. Uppe på takterassen spanar jag mot tunneln under järnvägen. Ett tegelvalv, skitigt och inpyrt av seklers smuts och rök. Nja, blir inga bra bilder. Hör istället fågelkvitter och plötsligt sätter sig en steglits i en buske tio meter bort. Funkar inte fotandet kan jag fågelskåda i stället. På återvägen besöker jag Briton´s Protection. Velar mellan Tattoer´s Arms och Monk´s Gold och får smaka på båda, bestämmer mig för den senare. Börjar så smått uppskatta den engelska alen.
Magic bus
Tillbaka på hotellet ser jag att flera av mina hotellgrannar deltar i ”International Pragmatic Conference”. Hotellmuzak: XTC`s ”Senses working overtime”, Marillion med ”Keyleigh”.
På hotellteven berättas att shetlandsponnier förr användes som ”pit ponnies” i de engelska kolgruvorna. Vilket öde, för ponny som människa att vistas i trånga gruvgångar under jorden.