Hur kul är det?
I går fick jag plötsligt för mig att jag skulle köpa pappersklämmor att sätta upp mina foton med. Såg i någon fototidning någon som hade det och ville testa. Fördelen är ju att jag lätt kan byta bilder.
Åkte därför in till Söderhallarna och pappershandlaren där. När jag lämnade butiken pep larmet.Vi gick genom hela väskan och alla fickor utan att hitta orsaken. Plåtade Götgatsbacken upp och ner. En massa folk och förvisso internationell karaktär på gatulivet med alla uteserveringar och myllrande människor av alla sorter och slag. Hur kul är det? Att bara plåta människor? I längden?
Denna morgon väcks jag kl 6.30 av en riktig fetsmäll till åskknall. Är tvungen att gå upp och kolla att världen utanför fönstret är sig lik. Förväntar mig nästan att se ett stort rökmoln och en gigantisk krater. En enda knall, sen en stunds regn.
Åker in för att träffa Sven och ta en fika. Planen är att sen åka ner till Årstafältet och plåta gayrugby. Men det är för trevligt att sitta och surra med Sven, och därtill är det ett sällsynt äckligt klibbväder så det går lätt att prioritera om. Och det är mycket givande att sitta och snacka foto, inte minst nyttigt att sätta ord på sina fotofunderingar.
I Götgatsbacken (trycker på fel knapp på tangentbordet och får fram en dikteringsfunktion på Macen jag inte visste fanns!) träffar jag de trevliga föräldrarna till ett par lika trevliga före detta elever och får mig en lite pratstund till. Uppiggad av detta börjar jag snacka med en affischupptejpare som visar sig vara jättetrevlig. Som folk är mest, bara man börjar snacka med dem.
Under tiden har fler svenskar varit i farten i London, med förväntat resultat. Det vill säga inte bäst när det gäller. Hur kul är det?
Copyright secured by Digiprove © 2012
