Kanske är det gatufotoporträtten som gör den stora skillnaden mot förra året? Jag har oftast använt min Canon 5DmkII med 50mm/1,2, ibland Fuji X100 med 35 mm och oftast beskurit bilderna. Jag har med andra ord inte stått närmare än kanske 4 meter någon gång. Det finns de som hela tiden säger ”gå närmare, du måste gå närmare” medan moralens väktare hävdar att du då ”kört kameran upp i nyllet på folk”. De senare låter jag plaska vidare i sin ankdamm.
Jag tycker det blir intressantare, till och med vackert, med gatufotoporträtt, det vill säga när personen inte är medveten om att den blir fotograferad, eller inte bryr sig.
”The Rocker” nedan är det enda porträttet i samlingen där jag frågade om lov. Jag gör det då och då, och hittills är det nog fifty-fifty mellan ja och nej. Är det ett synnerligen intressant ansikte frågar jag mindre sällan för att det ska förbli ett gatufotoporträtt och kanske för inte riskera ett nej.
Parkourkillen nedan var väl medveten om att jag plåtade och var nog mest nöjd med uppmärksamheten.
Nedanstående bild tog jag på Bukowskis Contemporary-visning. Gillar bakgrunden!
Älskar skäggstubben hos det här ansiktet. Över huvud taget ett ansikte som kan berätta en hel del för den som vill lyssna.
Kommer säkert att fortsätta plåta gatufotoporträtt, men även växla mellan att fråga först och att försöka fota oupptäckt. Har upptäckt att det är rätt kul att prata med folk medan man tar deras bild. Är jag på mindre vernissage brukar jag be att få ta konstnärens/fotografens porträtt. Det har blivit en samling fotografporträtt också som kommer snart, kanske redan i morgon.
To understand my photography, please have a look at ”Hötorgsloppis”, ” Slussen, Stockholm” and my other pages. You find them under the header.