Ännu en fredag, ännu ett oskrivet blad in das leben von Matti Merilaid. Som alltid tillåter jag mig att vara luststyrd. Kommer jag på nåt jag vill göra gör jag det, annars gör jag väl skvatt intet.
Försöker hitta nåt att se på teve, men det är knepigt. I går kväll fann jag ändå en film om Leonora Carrington (1917.2011), ”den bortglömda surrealisten”. Hon var ihop med Max Ernst några livfulla år i Paris före andra världskriget och umgicks genom honom med andra konstnärer som André Breton och Man Ray. (Undrar om hon träffade Lee Miller). Max Ernst blev internerad och Leonora Carrington hamnade i Mexico och blev kvar där. Ett fantastiskt konstnärsskap som aldrig fick det erkännande det förtjänade, kanske helt enkelt för att hon var kvinna.
Läste en grej nånstans, borde sparat den i dess originalutförande, men – platsen är Ryssland, en man går varje dag till tidningsståndet och kollar första sidan på tidningen, det upprepar sig så ofta att tidningsförsäljaren undrar varför han bara tittar på första sidan. – Jag tittar efter en dödsannons, svarar mannen. – Men dödsannonserna finns ju längst bak i tidningen. – Den dödsannons jag tittar efter kommer stå på första sidan.
