Augusti. Rötmånad. Kan stämma, det känns lite ruttet.
På Fotosidan (FS)/Gatufotopoolen(GF) gnälls det för närvarande över att bilderna där inte berör. Kan bero på att vi berörs av olika typer av bilder. ”Gnällspikarnas” bilder berör sällan mig, och omvänt, mina gatufoton kommenteras sällan av dem. Sittande, stående, gående, cyklande människor, ofta plåtade bakifrån, är alldeles för vanligen förekommande i GF. Sällan med någon hook, det vill säga något som får en att haja till. Något roligt, iögonenfallande, absurt. Och det är det som gör bra gatufoto så svårt. Bengt H lyckas ofta hitta det absurda i vardagen. Mats A är väl undantaget som bekräftar regeln. Mats lyckas ofta ta intressanta bilder på människor utan att det händer sådär jättemycket i bilden. Ljuset är dock alltid mästerligt hanterat.
Det finns därtill inte bara en typ av gatufoto utan flera subgenrer. Det finns gatufoton som är bra för att de är bra komponerade. Vackert ljus-/skuggspel, i vacker, intressant eller spännande miljö. Tim, Malin, Nilserik är den här genrens mästare, vad gäller FS/GF. Cathrine W. har många bra gatufoton. Och kolla Mirja! Med flera.
La näsan i blöt på FS/GF:s klotterplank, som svar till en av ”gnällspikarna”. Men det gäller att hålla balansen.
För egen del då? Tja, jag vet vad jag vill, men jag har inte nått dit än. Tycker att jag tar steg för steg. Manchesterresan var ett stort steg. Kanske inte bildmässigt men att ägna en hel vecka bara åt gatufoto gav en medvetenhet om vad det handlar om för mig, vad jag söker. Och hur svårt det är. Befinner mig kanske på nivå 3 på en tiogradig skala 🙂