Har redan publicerat ett inlägg med barnbilder men här kommer ändå ett till. Nu är bilderna svartare, kornigare/brusigare och oskarpare (åtminstone några av dem). Boken ”Street seen” är en utmärkt bok om amerikansk efterkrigsgatufotografi och jag har nog fått en hel del därifrån. Bland andra finns här Elliot Erwitt och Lisette Model som ett par inspirationskällor. Är nog mer Elliot än Henri (Cartier-Bresson).
Hellre Coca cola än Dressman verkar gossen tycka.
I bilden ovan är det nallen som fascinerar mig. Vad gör den där under bänken och vet syskonen om att den ligger där?
”Mamma, jag vill ta kort!” Blurrigt värre.
Är självlärd som fotograf, liksom jag är det beträffande måleri och annat bildskapande. Vet ju att det finns regler för komposition men gillar att tänja på dem. Blir det bara en bild som känns bra för mig så spelar reglerna ingen roll. Viktigare regler i så fall är de som gäller för gatufotopoolen (GF). Inga bildmanipulationer typ bortklonade av störande objekt, partiell färgläggning, HDR, arrangerade bilder, att du plåtat dina vänner, med mera. Däremot tillämpar jag i denna blogg gatufotografi i ett vidare begrepp än vad Fotosida stipulerar.
Målmedvetet utforskande av staden, till synes på egen hand. Blivande gatufotograf?
Se men inte röra! En bild om att utsätta sig för frestelse och klara av det, eller handlar det om en övertydlig signal till mamma/pappa: ”Jag går inte härifrån utan en godispåse!!!”
Att inte få uppmärksamhet när man behöver den som mest, kan leda till yttersta förtvivlan. Kanske gäller det även för en och annan gatufotograf?
Ah, förbaskat. Kompletterade med etiketter och klickade på publicera istf uppdatera.