Tillbaka på banan igen. Efter att ha förgiftat min blogg med elaka fraser av ökänt ursprung (html) hittade till sist supporten ett sätt för mig att kunna logga in på min blogg igen. Inifrån kunde jag sen tillfälligt byta bloggtema och därifrån radera det gamla förgiftade temat, ladda ner och installera det på nytt, rent och osmittat. Skönt att efter en begången dumhet ändå få känna sig lite mindre puckad. Ett inlägg försvann och kommer aldrig mer tillbaka, men det är ett pris som är lätt att betala. Välkomna tillbaka, kära läsare.
Bloggposten som försvann behandlade mina tankar om gatufotografi. Jag har i några blogginlägg uttryckt svårigheter att komma vidare i gatufotandet efter att ha gått genom nybörjarfaserna. Nybörjarfaser är till exempel att plåta människor bakifrån, på stort avstånd, eller att bara ta ett kort ute på gatan, konstatera att människor kom med på bilden och – voilá – det blev ett gatufoto. Det blir många bilder på en eller flera människor som står, sitter på en bänk eller någon annan stans, eller som bara går.
Bra gatufoto?
Inget fel i det, men är bilden intressant? Eller är det en bild vem som helst när som helst kan gå ut och ta på sin lunchrast? Alf J skrev i sin blogg om ”Gatufoto på dekis” http://www.fotosidan.se/blogs/affe/index.htm. Jag håller med det mesta av Alfs synpunkter, men blev sur över att bli dragen över en kam tillsammans med alla andra. Fick ”upprättelse” några veckor senare, då Affe i en kommentar tyckte att jag höll gatufotografins fana högt. Lite fåfäng är man ju 🙂
Situationsbaserad gatufotografi. Vad tänker killen göra, vem tittar han på?
”För att förstå vad gatufoto egentligen handlar om måste man gå tillbaks till dess rötter”, skriver Alf och droppar ett gäng namn på kända fotografer. Absolut! Jag har också kollat in Henri Cartier Bresson, Brassai, Kertész, Winogrand, Doisneau, Boubat och jag fick nu anledning att snabbkolla de övriga Alf nämner: Walker Evans, Dorothea Lange, Esther Bubley men också Frank, Winogrand och Friedlander. Jag har studerat Tio fotografer, amerikansk street photography med namn som Lisette Model, Louis Faurer och Saul Leitner, japansk street photography, Smoliansky med flera. Dåtidens europeiska fotografer var en tämligen exklusiv skara som under efterkrigsåren likt konstnärerna samlades i Paris. De tog kameran ur studion ut på gatan. Tror inte någon av dem brydde sig om att definiera gatufoto som genre. Brassaï har ju många folktomma nattbilder av Paris och bilder tagna uppifrån på stort avstånd.
Den sittande håller fingret i örat, kanske för att slippa höra ljudet från den stående mannen som skalar en apelsin?
Tittar man på ”de stora” fotograferna i genren så innehåller deras bilder också en eller flera människor som ”bara” står, går och sitter. Och ibland är de till och med plåtade bakifrån. Och här blir det genast svårare att beskriva varför det ena är en bra bild och det andra inte. De orden saknar jag (ännu). Dock saknar jag inte förmågan att se att dessa bilder så gott som alltid har något speciellt.
Går du in på gatufotosajten In-Public (ni hittar en länk dit i högerkolumnen) som är en ”modern gatufotosida” så hittar vi samma sak där. Eller http://1x.com/photos/street/. Den senare tycker jag ändå rymmer en hel del pärlor. Och här tycker jag att gatufotografins många olika sidor blir tydliga: gatufotoporträtt, (den lilla) människan i (det stora) stadslandskapet, sol- och skuggspel, människan och reklambudskapet, barn, människa i oväder, speglingar i fönster eller vattenpölar, rörelse- eller annan oskärpa. Snygg komposition hör hit också.
En av mina senare bilder. En reklamaffisch för ett teaterstycke fotat så en förbipasserande tycks beröras av affischens Rikard Wolff.
Jag plåtar gärna trappor. Tycker trappor ofta är ett dekorativt element som tillför bilden.En av HCB:s mest berömda bilder är på en cykel svischande förbi vid foten av en elegant snirklande trappa. I en annan HCB-bild kommer några barn ut ur en skolbyggnad och andra människor finns på olika avstånd i bilden, även det i foten av en trappa. André Kertész har en bild som heter ”Montmartre” och här finner vi återigen människorna i bilden vid foten av en – trappa! Så jag är i gott sällskap 🙂
Ett sällsynt ögonblick då en t-shirttext talade till en påsdito och en spännande dialog uppstod
Det jag söker är det svåraste av allt, ögonblicken då för varandra okända människor interagerar, eller då något absurt, iögonenfallande eller på annat sätt uppseendeväckande inträffar i en från början vanlig och vardaglig situation. Då gäller det att ha tur att vara precis där och precis då, och inte minst att ha kameran redo för ett snabbt skott. Mellan de här sällsynta ögonblicken handlar det bara om att nöta skosula, och ta ett och annat gatufotoporträtt eller hitta en snygg komposition på vägen. Som gatufotograf lär du dig så småningom var dessa komponenter finns, och när på dygnet eller under vilken årstid och vilket väder de gör sig bäst. Keep walking and always bring your camera!
