Blir lite stressad av Tommi, som meddelar att han är på god väg in till Liljevalchs. Själv sitter jag vid köksbordet och har just satt tänderna i den första skivan lunchfalukorv. Knallar sen ner för att ta nästa motorvägsbuss, buss 444. En massa frön singlar runt i vinden och andra frön spelar fotboll framför tjoande föräldrar.
Bussen är nio minuter tidig så jag missar den. Tänker att den står och väntar i Orminge C och tar 471:an. I helsike heller, föraren struntar i avgångstiderna. Är väl nödig. Hamnar sen självklart i säsongens första broöppning.
Även från Grönan tjuter man och diverse attraktioner rasslar och svingar vilt mot himlen. Till denna kuliss har den förträfflige Tommi L slagit sig ner med en tjeckisk Březňák. Själv läskar jag mig med en IPA.
Nån halvtimme senare släntrar vi bort till Liljevalchs och förvånas över att det inte är någon kö, och det är glest med folk inne också. I salarna, från golv till tak, vimlar hundratals fotografier från livet i Stockholm 2015–2018, gjorda av Anders Petersen. Det är helt enkelt för mycket att ta in, om man så skulle se utställningen flera gånger. Hittar blott en handfull bilder jag verkligen gillar. Många fotografier visar människor, fina bilder, ofta starka bilder, men mängden gör att man kanske inte kommer dem riktigt nära, att personernas egenart reduceras.
Vår gemensamme berlinkamrat, Jan B, bevistar även han utställningen och jag hinner morsa innan jag drar vidare.
”Anders Petersen är som bäst när han fryser det lågmälda ögonblicket”, skriver Liljevalchs chef Mårten Castenfors i utställningskatalogen. ”En snöfylld och öde vintergata, en blick av förundran. Bilder där man anar hans otroliga känslighet. Hans närvaro och kärlek till det han ser, det kan vara en människa eller ett ting som leder oss vidare till en oväntad association.”
På Akkurat träffar jag min kollega Jon vars mikrobryggeri Savantgard skulle släppt ölet Aria i dag. Så blev det inte, utan jag får ge mig till tåls till nångång i veckan som kommer.
Copyright secured by Digiprove © 2019
