Micke Berg skriver i sin blogg: ”… det digitala har fått mig att fundera på att lägga av. Att det blir så mycket sämre med det digitala.”
Det är min bestämda åsikt att känslan du får inför en bild inte har det minsta att göra med om den är analogt eller digitalt fotograferad. Nu har jag ingen aning om med vilken teknik bidragen i ”Årets bild 2012” är fotograferad men tror inte att särskilt många av de fina och starka bilderna är analoga. Och vore de det, skulle jag inte kunna avgöra vilka. Problemet är nog snarare att det blivit för lätt för gemene man att plåta, att ”de riktiga fotograferna” inte känner sig lika exklusiva längre. Ibland får jag en känsla av att det handlar om att vilja exkludera? Typ ”ni som aldrig soppat en film kan aldrig kalla er riktiga fotografer?” Själv har jag iaf gjort kopior i ett mörkrum jag själv ordnade på skolan där jag jobbade.
Masker
Minns den tiden när jag målade akvarell och besökte en affär för konstnärsmaterial på S.t Eriksgatan. Noterade att det stod två olika priser på mårdhårspenslarna och frågade varför. ”Det lägre priset är för konstnärer! Har du sålt några tavlor?” Jag svarade sanningsenligt att det hade jag (till skolkamrater och jobbarkompisar). ”Men då är du ju konstnär!” Och eftersom jag sålt cirka tio ex av min fotobok är jag med samma motivering fotograf, eller hur?! Men jag har inget behov av att bli kallad ”fotograf”, men blir glad när någon gillar mina bilder.
Pojke och räcke
Berg fortsätter, ”den känslan som uppkommer när man prickar en exponering rätt och framkallar kopian och ser hur bilden bara rinner till perfekt på fotopapperet i framkallaren, den känslan får du aldrig med det digitala.” Det vet jag ju inget om, men jag känner i magen om jag tagit en bra bild. Eller, för den delen, om jag missat en.
Gaska upp dig nu, va!
Och det är rätt många som gått över till den digitala tekniken och som är nöjda för att inte säga förtjusta. Bengan Björkbom är ett exempel.
Jag undrar som sagt hur många som kan se skillnad på en analog respektive digital bild.
Copyright secured by Digiprove © 2012
10 svar på ”Analogt vs digitalt”
Håller med dig om dina funderingar. Har kört både analogt och digitalt. Man känner hur det klickar till i ryggraden om det är något riktigt bra som fastnar på sensorn. En undermedveten grej.
Handlar nog om inställningen till sitt redskap. Sedan tycker jag inte det spelar någon roll om man fotar med analogt eller digitalt. Det är bilden som är det viktigaste.
Keep it uP!
Bra, då är vi två 🙂 Tack för att du tittade in, och tack för kommentaren, Per!
Jaja, titlar och prestige… själv är jag rätt nöjd med att vara den-där-som-alltid-har-kamerna-med-sig och som då och då får till en bild som andra gillar.
Tror att det är de lite äldre nissarna som har det värst med det digitala. En av snubbarna som kränger böcker på hötorgsloppisen slutade fota när de digitala kamerorna kom. Han har pratat om att börja plåta igen, men jag tror inte att han kommit igång. Och som ”riktig” fotograf kanske det svider när amatörer får en massa kredd for sina bilder, trots att de är bra är de ju inte tagna av en ”riktig” fotograf.
Tillfredsställelsen man känner när man tagit en bra bild, om än bara i eget tycke, räcker gott, eller hur!?
Varje gång jag hör den här typen av resonemang undrar jag om fotografen i fråga har motsvarande kunskaper inom det digitala som inom det analoga. Det vore ju inte konstigt om man efter en livstid i labbet behärskar uttrycken betydligt bättre i den miljön (vilket dock inte innebär att inte någon annan kan få ut samma eller bättre resultat ur en digital process).
Jag kan ju för övrigt bara hoppas att mina egna bilder kommer att ha ett större värde än tekniken de skapats med eller pappret de printats ut på.
Och man kan ju förstå tjusningen i att behärska mörkrummets hantverk, t ex att förstå alla olika framkallningsvätskors fördelar, egenheter och handhavande, avseende tider, temperaturer, agitering osv. Men det är ändå ett fotografi som kommer fram ur respektive process, den analoga som den digitala, och det är ju det vi har att förhålla oss till.
Maskerna tycker jag bäst om idag. En sån där bild jag hittar nya saker i hela tiden.
Bra!
Jag gillade aldrig att framkalla eller hålla på i mörkrummet. Därför övergick jag snabbt till Kodachrome som var min favorit under alla de analoga åren. Inget slabbande, bilderna färdiginramade hem i brevlådan och vad spännande det var att öppna den gula lådan och se vad fanns i den.
Hälsar /Claes 🙂
Tack Claes!
Sen har man ju problemet med de använda vätskorna som inte kan hällas i avloppet utan ska transporteras till en miljöstation. Har jag iaf för mig 🙂
Mycket välskrivet idag Matti! En viktig fråga i sammanhanget är väl VARFÖR man fotograferar och vad man vill uppnå med det. Väldigt många tyckare finns bland fotograferna och dem som försöker vara det… gör si, gör så… För mig är foto ett estetiskt utlopp och jag måste köra på det jag känner för… sen om man börjar behärska något eller inte är väl upp till betraktaren. Men jag gillar det du skriver att bilden kan ju kännas bra, om än för en själv. Jag tycker mycket om vissa bilder jag har, men som inte alls fått någon uppmärksamhet när man visat upp dem… och ibland blir det tvärt om.
Jag skulle aldrig kunna jobba med foto… skulle ha svårt att få ihop det med det konstnärliga.
Bilden med maskerna är strålande!
Mvh/Peter
Skulle inte heller kunna jobba som fotograf och känna att jag måste leverera något som någon annan måste vara nöjd med. Bättre att redan ha tagit bilder som behagar. Och jag känner igen det där med att inte få så mycket uppmärksamhet för bilder man själv gillar men istället få det för andra som man är mindre nöjd med. För närvarande blir det inte så mycket fotograferande, är rätt förtjust i att titta genom arkivet och kanske jobba fram bra versioner av tidigare ratade foton.
Tack för kommentaren,Peter!